Det finns mycket skrivet om företagande och entreprenörsskap. Men när det kommer till det inre livet som entreprenör, eller livet efter företaget, saknas mycket kunskap.
En bra fråga! Jag skulle säga två övergripande saker:
1) En insikt om att mer inte kommer att få mig att må bättre. Det där är en sån där omöjlig sak som man kan säga till andra men inte kommer tro/agera på innan man själv "vet". Du vet citatet av Jim Carrey "I think everybody should get rich and famous and do everything they ever dreamed of so they can see that it's not the answer". Det hjälper liksom inte om man inte är beredd att köpa det hela vägen in i hjärtat.
Jag hade successivt fått mer pengar under flera år och hade någon 10 år innan berättat hur mycket det skulle bli hade jag såklart känt mig extremt nöjd. Och så en dag kunde jag plötsligt känna igen tankemönstret i mig själv: "Om jag bara hade dubbelt så mycket så..." Där någonstans kunde jag hejda mig själv och känna igen hur hjärnan försökte lura mig.
2) Att jag själv haft mycket oro och ångest under en tid gjorde mig väldigt mottaglig för att ändra något hos mig själv, tror jag. Jag tror det var det som gjorde att jag kunde se att jag exempelvis kan leva fint på hälften, om det verkligen skulle behövas.
Själva processen tog inte en dag utan säkert ett par år, men själva INSIKTEN om att ha tillräckligt och hur befriande den känslan var kom faktiskt till mig vid ett tillfälle, jag minns typ var jag stod.
Vad skulle du säga har hjälpt dig mest på din långa resa fram till att känna att du har tillräckligt?
En bra fråga! Jag skulle säga två övergripande saker:
1) En insikt om att mer inte kommer att få mig att må bättre. Det där är en sån där omöjlig sak som man kan säga till andra men inte kommer tro/agera på innan man själv "vet". Du vet citatet av Jim Carrey "I think everybody should get rich and famous and do everything they ever dreamed of so they can see that it's not the answer". Det hjälper liksom inte om man inte är beredd att köpa det hela vägen in i hjärtat.
Jag hade successivt fått mer pengar under flera år och hade någon 10 år innan berättat hur mycket det skulle bli hade jag såklart känt mig extremt nöjd. Och så en dag kunde jag plötsligt känna igen tankemönstret i mig själv: "Om jag bara hade dubbelt så mycket så..." Där någonstans kunde jag hejda mig själv och känna igen hur hjärnan försökte lura mig.
2) Att jag själv haft mycket oro och ångest under en tid gjorde mig väldigt mottaglig för att ändra något hos mig själv, tror jag. Jag tror det var det som gjorde att jag kunde se att jag exempelvis kan leva fint på hälften, om det verkligen skulle behövas.
Själva processen tog inte en dag utan säkert ett par år, men själva INSIKTEN om att ha tillräckligt och hur befriande den känslan var kom faktiskt till mig vid ett tillfälle, jag minns typ var jag stod.