"The Burnout Society"

Har filosofin svar på en av vår tids stora hälsoutmaningar? Historien om hur "Jag kan" blev det nya "Jag borde".

“It is an illusion to believe that being more active means being freer.” - Byung-Chul Han

En fråga som många med mig grubblat över de senaste 10-15 åren är den ökande psykiska ohälsan i samhället. Forskare, läkare, författare och filosofer söker alla svar på en fråga som verkar genuint svår att förklara. För några år sedan läste jag Anders Hansens bok “Depphjärnan: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”.

En bra bok, som inte oväntat inte kunde ge ett komplett svar på den frågan. Men vilken fantastiskt kärnfullt formulerad fråga!

För varför mår vi så dåligt, när vi har det så bra?

Utmattningssyndrom

Sociala medier och det tillhörande jämförelsesamhället är absolut en kandidat till varför psykisk ohälsa överlag, inte minst bland unga, rusat iväg sedan ca 2010. Det finns många studier på området men det saknas forfarande tydlig konsensus i samhället kring både problemet och lösningarna.

Men det finns en annan typ av psykisk ohälsa som hängt med oss betydligt längre. Som mer har smugit sig på men som sedan kanske kan sägas ha accelererat in i våra medvetanden, även det i takt med den digitala utvecklingen.

Du känner säkert någon som varit utbränd, eller som är på god väg att bli det. Diagnosen utmattningssyndrom står i skrivande stund för majoriteten av alla långtidssjukskrivningar. Men enligt en forskningssammanställning är det vetenskapliga underlaget svagt. Själva diagnosen finns faktiskt bara i Sverige men problemet är givetvis långt ifrån okänt internationellt. Det finns mycket kontrovers kring diagnosen och åtgärderna, men att folk faktiskt mår dåligt på riktigt och ibland blir mycket sjuka är det bara en mycket liten grupp som ifrågasätter. Låt oss här använda utmattning främst som ett allvarligt negativt mentalt tillstånd för att inte fastna i den debatten.

Bakgrunden till en persons utmattning kan variera kraftigt. Men att bli utmattad behöver som bekant inte kännetecknas av att livssituationen på något sätt är “anmärkningsvärd”. Tvärt om ser vi ju utmattning hos människor som har det gott ställt och lever i sunda relationer. Istället talar man om just stress eller “stresspiralen” som den utlösande faktorn. Långvarig stress utan återhämtning driver spiralen och orsakar utmattning.

Ett förändrat samhälle

Jag sprang nyligen på boken “The Burnout Society” av filosofen Byung-Chul Han. Eller det är snarare en kort “pamflett” som översatts till engelska av Standford University Press. Det är en hopplöst svårläst bok och en läsupplevelse jag inte rekommenderar till någon. 😅 Kanske flyter den bättre på originalspråket, som är tyska…

Men trots sin svårlästa stil var det ett djupt insiktsfullt resonemang som fastnade hos mig.

Byung-Chul Han beskriver ett samhälle som har förändrats från ett “disciplinärt samhälle” till ett “prestationsorienterat samhälle” (Achievement society). Ett disciplinärt samhälle, som det kan sägas ha varit fram till någon gång under tidigt 1900-tal, styrs av regler, tydliga identiteter, samhörighet och ett övergripande syfte genom religion. Den som jobbar i fabriken eller på åkern sammanblandas aldrig med varandra, och allra minst med eliten. På dårhuset sittet “dårarna”, i fängelset sitter “banditerna” osv. Inom den förenklade och förtryckande stilen är ändå ramarna och tillhörigheterna tydliga.

Det prestationsorienterade samhället å andra sidan är ett samhälle som genomsyras av att allt är möjligt, att “jag kan”. Identiteten kopplas till prestationen snarare än till rollen i samhället. Du är inte längre bara “Snickare” utan du är en individ med en kompetens och möjligheter att ta vara på. Prestationen saknar också, lär oss kulturen, begränsningar i både uppsida och bredd. Du kan bli vad du vill.

“Clearly, the drive to maximize production inhabits the social unconscious. Beyond a certain point of productivity, disciplinary technology—or, alternately, the negative scheme of prohibition—hits a limit. To heighten productivity, the paradigm of disciplination is replaced by the paradigm of achievement, or, in other words, by the positive scheme of Can; after a certain level of productivity obtains, the negativity of prohibition impedes further expansion. The positivity of Can is much more efficient than the negativity of Should. Therefore, the social unconscious switches from Should to Can.”

Byung-Chul Han karaktäriserar det disciplinära samhället som avgränsat genom “negativitet”, alltså i betydelsen “avgränsningar”, medan det prestationsorienterade samhället karaktäriseras av “positivitet”, i betydelsen “det är möjligt”. Han jämför med det mänskliga immunförsvaret som skyddar kroppen genom att stöta bort allt som är “negativt” och därmed annorlunda, oavsett vad det är. Människorna i byn stötte bort en utböling på samma onyfikna men enkla sätt som immunförsvaret. Men immunförsvaret har inget skydd mot det som i grunden är positivt, det som går i linje med våra biologiska drivkrafter och instinkter. Dessa drivkrafter får istället löpa obehindrat, även om de som vi tydligt kan se idag, har många allvarliga negativa konsekvenser för välmåendet.

Att obegränsade möjligheter kan ha negativa psykologiska effekter vet vi, men som Byung-Chul Han konstaterar så är det en mer smygande och knepigare fiende:

“The violence of positivity does not deprive, it saturates; it does not exclude, it exhausts.”

Byung-Chul Han menar också att den allt snabbare förändringstakten och avsaknaden av exempelvis gudomlig tro som ankare för mening och syfte, ytterligare förstärker människans känsla av rotlöshet och avsaknaden av stabila strukturer.

“The modern loss of faith does not concern just God or the hereafter. It involves reality itself and makes human life radically fleeting. Life has never been as fleeting as it is today. Not just human life, but the world in general is becoming radically fleeting. Nothing promises duration or substance. Given this lack of Being, nervousness and unease arise.”

Sammantaget menar Byung-Chul Han att den här fundamentala förändringen leder oss till ett liv som präglas av allt högre både extern och intern press och aktivitet. Vi ska åta oss mer saker, hinna mer, uppleva mer. Upplevelsen av livet är inte längre definerad av vår roll eller samhällets ramar, utan av vår förväntan. Han resonerar att trots att vi är friare än någonsin så leder denna ökande hyperaktivitet till allt annat än just frihet, det leder till en ny slags inlåsning.

“The roots of this social transformation lie in the shift from external discipline to an internal compulsion to perform. In the past, societal norms and expectations dictated our actions externally. Now, we find ourselves bound by an internal drive, a ceaseless yearning for more – more success, more recognition, more fulfilment. This relentless pursuit, while empowering on the surface, often leads to a paradoxical trap in which freedom becomes a kind of self-imposed bondage. We become bound not by chains, but by our unyielding quest for achievements.”

Kopplingen till utmattning

Här gick jag länge och funderade på hur Byung-Chul Hans resonemang, som intuitivt känns helt rätt, knyter ann till sjukvårdens mer praktiska syn på utmattningssyndrom, alltså med stressen som den utlösande faktorn.

Vi håller fast vid vårdens resonemang att utmattning orsakas av långvarig stress utan tid för återhämtning. Då blir ju frågan hur och varför vi människor till synes allt oftare hamnar i dessa onda spiraler. Enligt det tidigare resonemanget så drabbar ju inte bara utmattning samhällets utsatta eller vissa yrkesgrupper (tänk sjuksköterskor), även om de är överrepresenterade. Nej, utmattning drabbar människor med vitt skilda förutsättningar, arbeten och i alla samhällsklasser. Det är inte ens så enkelt att det alltid går att peka på en enskild faktor, som en usel chef, dåliga arbetsförhållanden, eller hemförhållanden som den tydliga orsaken.

Då blir ju frågan varför? Varför hamnar privilegierade människor i situationer som blir så inlåsta och stressiga att de upplevs omöjliga att ta sig ur, utan man kör på tills man i värsta fall går in i väggen? Visst känner vi alla minst en sådan person? Någon extremt kapabel och kraftfull person som kört in i den berömda väggen?

Vad driver oss så långt från första början? Det är här jag tänker att Byung-Chul Hans filosoferande har något viktigt att tillföra. Om du tillhör den grupp som någonsin känt dig mentalt trött och i närheten av utbrändhet så känner du kanske igen dig i hans resonemang? Har du också funderat på tanken “Var kommer den här pressen egentligen ifrån”?

Här blir det lätt att fastna i någon form av politiskt resonemang kring vad människor borde eller inte borde klara. Det är jag inte alls intresserad av utan vi litar här på att alla människor gör sitt bästa utifrån förmåga.

• Varför lämnar vi inte ett stressande arbete i tid?

• Varför strävar vi efter ett liv som generellt bygger på ett allt mer komplext nät av åtaganden och korta tidsramar, trots att det är både obekvämt och föga nödvändigt för vår överlevnad?

• Varför tackar vi ja till åtaganden trots ett allt snabbare snurrande ekorrhjul?

• Varför känner vi oss dysfunktionella och besvikna på oss själva när vi inte klarar detta?

Sjukvården har i sig också identifierat att grundproblemet ofta är något annat än själva stressutlösaren. Därför finns kuratorer och arbetsterapeuter för hjälp med att hantera känslor, tankar, förväntningar samt att strukturera upp vardagen på ett hälsosamt sätt. Det är inte själva vilan/sjukskrivningen som är den slutliga lösningen, utan det är arbetet med de inre perspektiven och hjälp med att avgränsa sig.

Motmedel

Det finns flera olika strategier för att hantera den nya typ av interna press som Byung-Chul Han beskriver och som vi kan känna igenom i vissa orsaker till utmattning. De är en mix av modern psykologi och traditionella budistiska synsätt.

Omvärdera framgång

Den traditionella synen på framgång handlar om att uppnå externt synliga resultat, oavsett om det gäller karriär, familj, sport, utseende, prestige eller pengar. När vi värderar oss själva eller någon annan tittar vi sällan bortom dessa praktiskt synliga perspektiv.

Ett modernare och hälsosammare perspektiv på framgång är istället en mix mellan ambition och välmående. Det här är för många en svår omställning att göra eftersom vi inte är vana vid att se mentalt välmående som framgång. När jag personligen hittade mitt perspektiv av “Tillräckligt” får det sägas vara punkten då jag kanske för första gången på riktigt började göra positiva avgränsningar och förändringar i min syn på framgång.

Ett annat sätt att se på detta perspektiv är att vi bör vara mer observanta på våra ambitioner. Driver dina ambitioner mot extern framgång eller fokuserar de också på personligt välmående och utveckling?

Stärka medkänslan för dig själv

Närbesläktat till att omvärdera framgång är att träna på att stärka din medkänsla för dig själv, din situation och dina utmaningar. Engelskans “Compassion” rymmer i mitt tycke en djupare innebörd än det svenska ordet.

Compassion har blivit ett användbart begrepp inom modern psykologi (CFT) och en av de böcker som haft störst påverkan på synen på mig själv och andra är den fantastiska “The compassionate mind”. CFT kan sägas handla om att vara vänligare mot oss själva. Att acceptera våra egna svagheter och att vi, precis som alla andra, bara hamnat i den här världen med en uppsättning funktioner och begränsningar som vi inte själva valt.

Tacksamhet och förnöjsamhet

Att jobba med tacksamhet har bevisat god effekt på vårt välmående. Det blir extra viktigt i ett prestationsbaserat samhälle där vi får lära oss att möjligheterna är obegränsade. Tacksamhet blir ett ankare som påminner oss om att det vi har kan vara tillräckligt och att ständig strävan och nya möjligheter inte alltid behövs för att vi ska kunna må bra och känna oss tillfreds.

—

Vad säger du, känner du igen dig i beskrivningen av prestationssamhället?