Staplade förväntningar
Vad orsakar känslan av stress och ofrihet i ett modernt och privilegierat liv? I mitt försök att förstå skillnaden mellan olika livsstilar hittade jag på ett nytt begrepp...
Dagens fundering handlar om vad som skapar frihet eller ofrihet hos den som lever ett modernt och privilegierat liv.
Vi har de senaste månaderna haft flera utforskande samtal här hemma, om våra vänner och bekantas olika livsstilar. Det har varit tydligt att folk har ganska olika upplägg och vi tycker oss se lite av en röd tråd mellan ansats och resultat. Där vissa lever ett ”högpresterande” liv i relativ frid är andra uppsnurrade i ett ekorrhjul med påtaglig stress. Men att sätta fingret på vad den faktiska skillnaden i angreppssätt är har varit svårare…
Staplade förväntningar
En sak som blivit tydlig när jag betraktar min omgivning är att höga löner inte nödvändigtvis skapar varken mer frihet eller mindre stress. De gyllene handklovarna är i varierande omfattning en realitet hos många. Det potentiella rörelseutrymme som pengarna från ett välbetalt arbete skapar tas exempelvis lika snabbt bort genom ett motsvarande dyrt boende. Om pengarna kommer från en anställning som du en dag vantrivs med så har du redan då plötsligt begränsat din frihet rejält. Du känner dig inte längre fri, du känner dig inlåst.
I sin isolerade form är det problemet praktiskt enkelt att lösa. Det går i värsta fall att sälja det dyrare huset till förmån för ett billigare.
Det riktiga problemet uppstår istället när vi börjar stapla förväntningar ovanpå varandra.
Vi behöver bo i det här området för här finns de bästa skolorna…
Vi behöver bo på minst så många kvadratmeter…
Vi behöver ha en bil av en viss klass för det har våra grannar…
Våra barn behöver gå på en viss typ av aktiviteter…
Helt normala värderingar, eller i alla fall inte ovanliga…! Det som gör värderingarna ”staplade” är att de bottnar i samma grundvärdering, som i exemplet ovan får sägas vara en livsstil baserad på en viss social norm/tillhörighet. Klossarna staplas allt högre ovanpå varandra och plötsligt upplever du inte längre att du ens har valet att sälja huset. Klossen långt ned i stapeln som ekonomiskt tar bort din rörelsefrihet. En förändring skulle ur ett känslomässigt perspektiv innebära att du behöver riva upp stora delar av dina värderingar. Att lämna det välbetalda jobbet upplevs då som en enorm uppoffring.
Kan det här också vara en av orsakerna som bidrar till utbrändhet i vår tid…? Att vi fastnar i ett nät av flera i grunden frivilliga och priviligierade val?
Parallella förväntningar
Ett kanske bättre sätt att organisera sina förväntningar är parallella förväntningar. Att inte stapla klossarna på varandra utan istället lägga dem fristående bredvid varandra så gott det går. Det behöver inte betyda att de enskilda förväntningarna är triviala eller billiga. Det viktiga är att de inte är allt för beroende av varandra. Och inte minst, att ingen kloss är så stor att den i praktiken tar bort all valfrihet. Exempel på parallella förväntningar skulle kunna vara…
Ett boende som uppfyller dina önskemål men som inte maxar din teoretiska boendebudget
Intressen som är enkla att justera kostnad och omfattning av, eller pausa
Mental flexibilitet för att exempelvis byta till en billigare bil eller åka kommunalt
Ni har ett fritidshus, men ni skulle vara okej med att hyra ut det vid behov
Även med parallella förväntningar är man beroende av en viss inkomstnivå, det är vi alla. Knepet är att välja klossar med insikt och viss försiktighet. Vi fick nyligen chansen att köpa ett andra boende som vi verkligen vill ha, men precis i början av en period då min partner tagit tjänstledigt för att starta eget. Dålig tajming med osäkra framtida intäkter.
Riskkalkylen fick då bestå i vilka andra klossar vi kan tänka oss ta bort för att ha råd med detta under en längre period. Vi behåller gärna alla våra klossar, men de är relativt enkla att att ta bort och inte allt för beroende av varandra. Vad vi inte vill offra är min partners möjlighet att utforska en ny karriär. I vårt fall resonerade vi då om en billigare bil och färre resor som två klossar att ta bort vid behov.
Fler tankar om staplade och parallella förväntningar…
Att skaffa barn behöver inte innebära fler staplade förväntningar, men ökar risken rejält om man hade tendensen sedan innan.
Ett typiskt ”keeping up with the Jones’s”-liv innehåller många staplade förväntningar
Du kan stapla förväntningar i delar av ditt liv så länge det finns rejäl marginal att hantera dem, även vid en större livsförändring.
Ett större fokus på upplevelser istället för materiellt välstånd borde minska risken för staplade förväntningar.
Vad tänker du om det här resonemanget? Har du många staplade förväntningar i ditt liv? Finns det förväntningar som du har på ditt liv bidrar till stress och en känsla av ofrihet?