Att starta, driva och lämna ett företag

Det är 2018. Jag står lutad mot en lyktstolpe och gråter. Runt om mig sitter hundratals människor i sina bilar och jag döljer ansiktet så gott jag kan.

[Den här texten skrevs 2022]

I vår bil sitter syskon, kusin och mormor. Vi ska på begravning och väntar på att få köra ombord på färjan vid Slussen i Stockholm. Jag har kommit direkt från jobbet och när jag möter familjen vid bilen brister det oväntat. Mormor undrar vad som pågår, de andra anar nog lite vad det handlar om.

Dagen efter har jag lugnat mig. Familjens omtanke och eftertanken av en begravning har gjort mig lugn och klarsynt. Känslan av driven övertygelse är tillbaka, men i lite ny form. På färjan hem gör jag en kort lista och jag stryker flera gånger under rubriken som jag skrivit: Det Är Inte Värt Det.

Listan är kort och praktisk. I de två översta punkterna står det:

• Lämna rollen som VD

• Sälj majoriteten av mitt ägande.

De tidiga åren

Av den här inledningen kan man tro att jag levde ett tufft liv under de här åren. Så var verkligen inte fallet! Vi startade företag i en tid då vår bransch var full av möjligheter och framtidstro. 🚀 Vi hade förmånen att utan risk successivt kliva över från trygga anställningar på konsultbolag till det egna Företaget i takt med att verksamheten började ta fart. Det var en tid av nybyggaranda och kreativt arbete från köksbord och kvällstomma mötesrum.

Vi hyrde ett mycket litet kontorsrum på 7 kvadratmeter och anställde vår första riktiga medarbetare. Vi slog ut en vägg. Vi skaffade oss ett rum till. Att skruva IKEA-möbler blev min favoritsyssla. Både för att det var en omväxlande praktisk uppgift och för att det var ett så tydligt och symboliskt tecken på att företaget växte. Vi blev fler!

Vi jobbade med handen på hjärtat aldrig särskilt långa dagar av tvång eller nödvändighet. Det fanns ingen “hustle culture”. Vi började och slutade för det mesta när vi ville. Flexibiliteten var hög men det var också engagemanget. Vi var oerfarna ledare, men vårt engagemang och driv gjorde att arbetet i hög utsträckning var självmotiverande de första åren, både för oss och våra nya kollegor. 

Steg för steg växte vi.

Personlighetsdrag

Relativt tidigt i karriären insåg jag att jag hade vissa personlighetsdrag som på arbetsplatsen stack ut från mängden. Det var en slags otålighet som gjorde att jag i rätt sammanhang fick ta stor plats och göra mina idéer hörda. I fel sammanhang, som på ett stort och trögrörligt företag, blev jag istället snabbt frustrerad. 

Några år in i karriären fick jag göra det personlighetstest som min arbetsgivare genomförde på alla medarbetare för att bättre arbeta med ledarskap och utveckling. Testresultatet inleddes så här: 

Björns mönster är extremt brett, vilket innebär att hans beteenden uttrycks mycket starkt och hans behov är mycket tydliga. Ett mönster med denna bredd är mindre vanligt.

Björn kommer särskilt påtagligt att uppvisa följande beteenden:

• Starkt äventyrlig i sitt risktagande och med fokus på framtida mål. Han är mer inriktad på vart han är på väg än hur han ska komma dit. 

• Fattar beslut och vidtar åtgärder, även när det saknas underlag för beslut. Bekväm med att fungera utanför det traditionella.

• Otroligt stark känsla för brådska. Sätter press på sig själv och andra för omedelbara resultat. Kan inte utföra rutinarbete.

Här vill jag peka på den uppenbara risken för att man identifierar sig med resultatet av ett personlighetstest. När jag på den tiden gick igenom resultatet med min chef blev det en lättnad att få prata om de beteenden jag hade identifierat hos mig själv, men också ibland skämdes lite över.

Under åren som företagare kunde jag senare se tillbaka på testet och tydligt känna igen vad som för mig blev ett allt mer negativt beteende. Stark känsla för brådska och otålighet i drivkraften att nå mina mål var beteenden som jag började märka av allt tydligare hos mig själv.

Ljusa och mörkare drivkrafter

Att utveckla, lansera och sälja en produkt var något av det allra roligaste med att driva ett företag. Att göra den långa resan från en idé på en whiteboard till något som kunder använder och uppskattar var motiverande och belönande. Otroligt roligt helt enkelt! Vi hade också tidigt många tankar om hur man kunde bygga och driva ett bolag på ett lite mer idealistiskt och annorlunda sätt.

I den miljön kom mina personliga egenskaper väl till pass och kompletterade mina kollegors djupare tekniska kompetens och noggrannare angreppssätt. Min otålighet och mitt driv tror jag hjälpte oss framåt på ett positivt sätt. Även om det inte alltid var bekvämt för mina kollegor så tror jag att det uppskattades på övergripande nivå. Jag har också en strategisk ådra där jag alltid låg långt fram i vision och planering för vart vi skulle ta företaget. Jag hade lätt för att engagera och entusiasmera många kunder på ett sätt som blev både användbart och väldigt belönande. Jag tror att få som mötte mig i dessa sammanhang, utöver mina närmaste kollegor, kunde se varken osäkerhet eller oro.

Men trots de regelbundna framstegen blev min otålighet med tiden allt större. Möjligheter, problem och hot samsades i en för mig allt mer intensiv hjärnverksamhet. En verksamhet som inte slutade för att jag kom hem från arbetet eller var ledig. Jag jobbade “aldrig och alltid”, precis som klyschan säger. 

Mitt beteende började som en positiv och användbar drivkraft men skulle så småningom leda till slutet på entreprenörsresan för min del.

Pengar…

Jag kommer från en familj med flera företagare i liten till medelstor skala. Den uppväxten gav mig en oproblematisk syn på företagandet och dess möjligheter.  Att jag fick se företagande främst från den positiva sidan gjorde nog att jag fick med mig ett “availability bias” som bidrog till viljan att själv starta företag.

För mig blev det tydligt, främst under mina år som ung vuxen, att företagande skapade frihet, omväxling och i bästa fall möjligheten att tjäna mer pengar än vad man ofta gjorde som anställd. Under de åren fick jag också bevittna på nära hand hur även en mindre företagsförsäljning kan förändra någons ekonomiska situation för alltid. 

Redan från start hade jag därför med mig bilden av vad ett framgångsrikt företagande kan åstadkomma ekonomiskt. Kombinerat med tidsandan (2000-tal) och personlig osäkerhet som kopplade pengar till framgång blev drivkraften att tjäna mycket pengar successivt allt starkare hos mig. Det blev med tiden också tydligt att den typ av företag vi hade startat kunde bli mycket värdefullt.

Nu när jag även hade ett stort ekonomiskt mål vid horisonten ökade min otålighet ytterligare, men med ett nytt inslag: Rädsla över att det ekonomiska värde vi var på väg att skapa kunde gå förlorat.

Konflikter och stressymptom 

Jag vill börja med att säga att det under mina 10+ år som ledare fanns relativt få konflikter som drabbade mig direkt. Men de konflikter som drabbade mig direkt tog också hårt på mig. Som individ har jag relativt nära till skam och oro. Jag är känslig för andras reaktioner på mitt beteende och har lätt för att grubbla över vad jag sagt och gjort. Tillsammans med mitt driv och otålighet skapade detta en ansträngande mix av situationer och känslor. Att vara mycket driven och sedan grubbla över folks reaktioner är inte särskilt funktionellt.

Förutom oro och lättare ångest började jag även få diffusa fysiska symptom. Jag började känna en ömhet i bröstet, ungefär som träningsvärk efter bänkpress eller armhävningar. Ömheten framträdde punktvis och på olika platser runt bröstkorgen. Med tiden började jag också få problem med att pulsen under samtal oväntat kunde rusa tills jag var tvungen att avbryta mig och hämta andan. Dessa situationer inträffade både i rutinartade möten med ett fåtal kollegor och i sammanhang där jag talade inför hela företaget eller kunder. Jag vet nu att det kallas panikångest, även om det var av mildare sort.

Vägen ut

Det har gått 9 år och vi är nu framme vid mitt lilla sammanbrott i kön till färjan. Dagarna då jag slutligen bestämde mig för att påbörja resan mot att lämna det som blivit en så stor del av både min yrkesmässiga och personliga identitet. Upprinnelsen, men inte grundorsaken, var en konflikt med en nyckelperson i företaget där jag inte kunde få grepp på vad jag gjorde fel.

Jag skänker ofta en tacksamhetens tanke till hur lätt denna process trots allt gick, även om det i sin helhet tog flera år. Min omgivning stöttade mig i beslutet att lämna VD-rollen och vi hittade så småningom en ersättare. 

Jag hade inte varit lika tydlig med ambitionen att kraftigt minska mitt ägande i företaget. Även här är jag mycket tacksam över att det vi byggt hade kommit att uppskattas av intressenter som både ville och kunde köpa vad jag hade att sälja. Jag trodde fortfarande starkt på vad vi gjorde, men för mig var det för mycket som stod på spel och jag skrämdes över tanken på att inte stå pall. I flera omgångar fick jag under några års tid vad som för mig blev livsförändrande mängder pengar. Tur och tajming hade stor påverkan på det för mig lyckosamma utfallet.

Från “bli rik” till “tillräckligt”

Det är fler än en person som genom året tyckt att jag sålde alldeles för tidigt och därför lämnade stora summor pengar på bordet. Ja, nästan lite av ett misslyckande i tech-boomens tid. Men jag vet att jag hade mycket tydliga orsaker till att göra som jag gjorde. Redan vid den första mindre försäljningen gav jag mig själv ett löfte att alltid minnas varför.

Under de sista åren av stress och oro skedde också en förändring och successiv mognad i hur jag tänkte på pengar. 

Tidigare hade min något diffusa definition av att vara ”rik” varit att ha en tillräckligt stor summa för att kunna köpa drömhuset, drömbilen och leva drömlivsstilen. Kalla det en vag och ganska fåfäng idé snarare än än ett tydligt mål. Hur mycket pengar det skulle vara hade jag inte landat i exakt, men att det skulle handla om många 10-tals miljoner kronor förstod jag. En sådan utkomst fanns också vid horisonten om vi fortsatte som vi gjorde. 

Med tiden hände successivt två saker: 

• Mer pengar på kontot kombinerat med den ohälsosamma stressen gjorde mig mer konkret i planerna för vad jag efterfrågade ekonomiskt och vad mitt mål istället borde vara. Jag insåg att mitt justerade mål gick att nå redan nu om rätt förutsättningar kom på plats. 

• Det för mig otroligt befriande ordet “Tillräckligt” skapade både ett lugn och ett mycket tydligt mål för vart jag behövde ta mig. “Tillräckligt” förblir idag en av mina ledstjärnor som hjälper mig att hålla ett positivt avstånd till både vår kulturs, och ofta mina egna, lockrop efter mer pengar, prylar och prestige.

Sökandet efter lugn. Motreaktion eller överreaktion?

Det här är fasen jag befinner mig i när jag skriver detta [tidigt 2022]. När jag lämnade min anställning kände jag mig genuint trött på och nästan rädd för arbete i traditionell mening. Jag tog ett konsultuppdrag som slutade i ett mindre kaos och som jag flydde i förtid. I mitt lite klena tillstånd väckte det tankar och tvivel om min egen kompetens som inte heller bidrog till klarsyn kring nästa steg.

Blev jag utbränd? Jag upplevde aldrig att jag var aldrig nära att gå in i väggen på allvar men kanske kunde man ibland skönja några av utbrändhetens symptom. Jag hade vant mig vid att ha en hög kapacitet både gällande initiativ och leverans. Nu kände jag mig istället lätt stressad över både stort och smått i livet. Jag får förhöjd puls av att göra frukost en ledig dag. Videomöten, oavsett tema, gav mig länge en märklig känsla av obehag. Stressen ligger fortfarande alltid nära under ytan. Jag glömmer ibland namn och begrepp som jag förväntar mig att jag ska minnas. Dåliga vanor så som alkohol för avslappning hade fått ta plats i mitt liv på ett sätt som skrämde mig.

Hur det än må vara så kan jag verkligen sammanfatta hela min inre strävan just nu som just sökandet efter lugn. Jag ser stressade människor runtomkring mig. Jag tänker att de har blivit så många. Har det alltid varit så? Jag tycker mig kunna utläsa underliggande stress i människors andning och tonläge mycket bättre nu än tidigare.

Jag kommer aldrig glömma, och många har hört mig säga det, hur tillfredsställande jag upplevde det att lägga min handflata mot ett träd. Att bara känna den grova, råa barken mot huden. Det blev för mig en symbolisk handling som berättade vad jag saknade och längtade efter i livet. 

Jag konsumerade allt fler böcker, poddar och konton i sociala medier som målade bilder av ett lugnare liv. Det har blivit många timmar av videos med ensamvandrare och små timrade hus i skogen. Hundratals poddavsnitt om FIRE. 

Precis som med företagandet verkar jag ha svårt att hålla mitt nya “intresse” på en lagom nivå. Jag bearbetar mycket aktivt tanken på att jag kanske aldrig återgår till traditionellt heltidsarbete. Hur det påverkar min identitet och känsla av mening upptar mycket av mina tankar.

Nu då?

Har min motreaktion också blivit en överreaktion? Är det verkligen nödvändigt att söka sig fram längs alternativa vägar och ett litet hus i skogen? Kan jag inte bara hitta ett mer balanserat liv inom de vanliga ramarna?

En viktig skillnad från förr är att jag just nu låter frågan ligga obesvarad. När människor som står mig nära frågor när jag ska börja arbeta ”på riktigt” igen så svarar jag allt oftare som det är. Att jag faktiskt inte vet. Jag tänker ta vara på det här tillfället, och använda mitt nyvunna privilegium till att verkligen känna efter.